Albaner i Turkiet

Albaner i Turkiet: Turkiet är en viktig plats mellan Europa och Mellanöstern och har länge välkomnat migranter från både omgivande områden och bortom. Genom historien har befolkningen bestått av invandrare som judar, araber, greker, slaver och turkar – och på senare tid även albaner. Anatolien är därmed ett ofta citerat exempel på hur migration kan skapa en mångskiftande kultur på en och samma plats. Det gör utan tvekan Anatolien till en av de viktigaste destinationerna för migrationsströmmar globalt.

Den största koncentrationen av den albanska diasporan finns i Europa, USA och Turkiet. Faktum är att det finns fler människor med albansk bakgrund som bor utomlands än inom Albaniens och Kosovos gränser. Även om den exakta siffran är okänd, uppskattar man att omkring en miljon turkiska medborgare har rötter som kan spåras tillbaka till Albanien.

Migration och varför migrerade albaner till Turkiet?

Under 1900-talet flydde människor från Jugoslaviens förtryckande regim. I det tidigare avtalet mellan f.d. jugoslaviska republiken och Turkiet bor nu många albaner i Turkiet. Albaner kom helt enkelt till Turkiet för att söka bättre möjligheter eller för att deras familj redan var bosatt där.

Albaner i Turkiet är till stor del koncentrerade till Istanbul, och ett litet antal bor i andra stora städer som Ankara, İzmir, Bursa och Adana. Mer än hälften av albanerna i Turkiet är under 30 år. Detta beror till stor del på att många unga människor från Albanien har kommit till Turkiet för att söka bättre utbildnings- och arbetsmöjligheter. Majoriteten av migranterna med albanskt ursprung i Turkiet motiveras av ekonomiska skäl, men vissa kommer också av familjeskäl eller kulturella skäl.

Albaner har gett ett betydande bidrag till den turkiska ekonomin, särskilt inom områden som byggnation och hotell- och restaurangbranschen. De tar ofta jobb som andra lokalbor inte vill göra, till exempel manuellt arbete eller arbete i fabriker. Migranter med albanskt ursprung spelar också en viktig roll i den turkiska kulturen genom att föra med sig sina egna unika seder och traditioner, vilket kan ses i landets arkitektur, musik och mat.

Det albanska samhället i Turkiet är nära knutet till den muslimska befolkningen i Albanien, liksom till andra samhällen på Balkan som bor i Turkiet, t.ex. bosnier, makedonier och greker. Denna nära koppling återspeglas i de många sociala, kulturella och religiösa evenemang som äger rum i båda länderna. Som ett resultat av denna starka koppling finns det många albanska restauranger och företag i Istanbul som serverar traditionell mat från Albanien.

Trots sitt bidrag till den turkiska ekonomin och kulturen står albaner inför utmaningar när det gäller att få tillgång till sociala tjänster och arbetstillfällen. Detta beror på det stora antalet papperslösa migranter av albanskt ursprung, samt språkbarriärer som kan hindra dem från att hitta arbete eller interagera i det turkiska samhället. Dessutom utsätts albaner ofta för diskriminering i Turkiet på grund av sin etniska tillhörighet och religion. Det är därför vissa av dem föredrar att säga att de talar turkiska och inte albanska, trots att det är deras modersmål.

Albansk migration till Turkiet

Sedan 1500-talet har en stor mängd albanska invandrare rest till Turkiet, med en tillströmning under den ottomanska perioden. Sådana migrationer fortsatte under 1920-talet när flyktingar sökte skydd från det förtryckande jugoslaviska styret. Därför kan du hitta bevis på denna diaspora i alla hörn av Turkiet – det är nästan säkert att oavsett vart du går, kommer det att finnas några spår kvar av migranter med albanskt ursprung!

Albanerna bosatte sig främst i västra Turkiet, men under århundraden har familjer med albansk härkomst och arv funnits överallt i östra Turkiet. Särskilt i regionerna Diyarbakır, Doğubayazıt och Hakkari finns ett betydande antal av dem – ett område som till stor del befolkas av kurder. De talar egentligen inte det albanska språket och är nästan assimilerade med kulturen i sina hemländer.

Turkiets grannländer i Mellanöstern, som Syrien, Iran och Irak, har nära kulturella och traditionella band till denna del av Turkiet. När albanerna kom hit för århundraden sedan upplevde de olika ekonomiska och sociologiska förhållanden jämfört med andra delar av landet.

Det är svårt att bedöma invandringens inverkan på Turkiet eftersom det saknas detaljerade analyser och register från både den ottomanska tiden och modern tid. Uppgifter på stadsnivå och information om provinser är oerhört knapphändiga och blir alltmer sällsynta med tiden. Trots detta har forskare samlat in insikter genom muntliga rapporter från lokalbefolkningen som kan ge ovärderlig kunskap om den aktuella frågan.

I flera år har Kamil Bitis, General Coordinator för Kosovo Cultural Center i Turkiet, rest genom östra Turkiet för att hitta och dokumentera berättelser från kvarvarande albanska familjer. Han sammanställde dessa berättelser i en bok med titeln ”Türkiye’de Unutulmuş Arnavutlar” (”Glömda albaner i Turkiet”), som utgör en ovärderlig källa för alla som är nyfikna på att lära sig mer om denna kultur och det albanska språket.

Tyvärr rapporterar Bitis att det för närvarande är mycket få albanska familjer som kan kommunicera på sina förfäders språk. Istället talar de turkiska och kurdiska. Än värre är att många av dem inte har någon större kännedom om sin egen kultur eller historia, eller till och med förnekar sitt albanska ursprung.

I århundraden har förfäderna i dessa städer gift sig med lokala kvinnor, rotat sig i sina nya hem och betraktat sig själva som albaner under hela denna övergångsperiod. I och med Turkiets lansering av en släktforskningstjänst online har sociala medieplattformar och e-förvaltningsportaler blivit viktiga resurser för att upptäcka sina egna förfäders arv.

Talar de fortfarande albanska?

Även om de allra flesta albanska familjer har tvingats flytta från Dogubayazit till blomstrande städer som Istanbul på grund av sin fattiga socioekonomiska ställning, klamrar sig cirka 10-15 hushåll fortfarande fast i den lilla staden. De talar lite eller ingen albanska och har inga albanska språkkunskaper som de kan visa upp om de blir tillfrågade.

En stor albansk befolkning bor i Bingol, även om de sedan dess har identifierats som den största kurdiska gruppen. Detta beror på deras ihärdiga ansträngningar att anpassa sig kulturellt och sociologiskt under århundraden och tala både turkiska och kurdiska språk för att bättre integreras i sitt lokalsamhälle. Dessa familjer reste ursprungligen från Peja i Kosovo under den ottomanska perioden innan de så småningom slog sig ner i Bingöl.

Även om det finns ett starkt känslomässigt band till deras nation bland Turkiets albaner, är de relativt omedvetna om detaljerna kring sitt eget albanska arv och språk. I motsats till vad som förväntas har de inga konflikter med den turkiska staten eller med att bo i Turkiet – i stället har dessa personer en stark mental och teknisk anknytning till själva republiken Turkiet.

Men när de tillfrågas om sitt ursprung svarar de fortfarande ”albanska”, trots att de saknar kunskaper om språket eller de senaste politiska händelserna. Vissa historiker tillskriver detta en återflyttningspolitik som har funnits i århundraden.

En av Turkiets mest kända historiker, Kemal. H. Karpat, undersöker i en studie tanken att de som anpassade sig till det ottomanska etablissemanget omplacerades till territorier med en etniskt mångfaldig befolkning. Mehmet Sadık Yigitbas har till exempel skrivit en bok med titeln ”Kigi” som undersöker just detta fenomen genom att fokusera på ett distrikt i Bingol, vilket ytterligare understryker Karpats argument och ger bevis för hans teorier.

Bingol bebos huvudsakligen av kurder, men under det ottomanska riket flyttade många albanska klaner till denna stad och andra städer som Diyarbakır, Tunceli och Dogubayazit för att kämpa mot laglösa som hade för avsikt att orsaka störningar för den styrande ottomanska regeringen. Dessa albanska familjer hade starka band till turkar och muslimer, vilket gjorde att de fick höga positioner inom den osmanska militären.

Den ansedde turkiske akademikern Baskin Oran anser att albaner har en särskild samhörighet med sitt turkiska arv; Maria Todorova, den välkända bulgariska historikern och författaren till ”Imagining the Balkans”, är inne på samma spår. Hon förklarade: ”Denna idé om ’turkiskhet’ anammades av Balkans muslimer som ett sätt att skilja sig från kristendomen. Därför använde de ofta ordet turk för att identifiera sig själva. Under det ottomanska rikets tid förenades turkisk identitet och islamisk tro så småningom på en gemensam grund.”

Förutom att kontrollera upploppen finns det andra förklaringar till varför dessa två länder har vuxit så nära varandra. Enligt Bitis utsåg det osmanska riket albaner till regeringstjänstemän i östra Turkiet och de som hade gjort uppror skickades iväg för att straffas. Under 1900-talet var det dessutom många serber som lämnade sitt hemland på grund av förföljelser och sökte sig hit för att få en fristad.

Den albanska diasporans påverkan

Den albanska diasporan har utan tvekan förändrat historiens gång och påverkat dagens Bingöl. Traditionell albansk kultur återfinns i regionens mat, musik och seder, som återspeglar en blandning av mångkulturella influenser från Turkiet, Europa och Mellanöstern. Denna mångfald av kulturella artefakter förenar alla invånare trots skillnader i religion eller etnicitet på grund av en gemensam vördnad för Bingöls unika historia.

Det albanska samhället har haft en betydande inverkan på regionen Bingöl, både i det förflutna och i nutid. Det osmanska riket rekryterade albaner för att tjäna som regeringstjänstemän i östra Turkiet, och många familjer flyttade hit under den tiden.

Den traditionella albanska kulturen återspeglas i regionens mat, musik och seder. Den gemensamma vördnaden för Bingöls unika historia har enat invånarna trots skillnader i religion eller etnicitet. Albanerna har haft en bestående inverkan på regionen, både genom sin fysiska närvaro och sina kulturella influenser.