Albaner i Turkiet: mellan tre och fem miljoner

Hur många albaner bor i Turkiet?

Det finns ingen officiell räkning. dua.com arbetar med ett intervall på tre till fem miljoner, den uppskattning som albanska föreningar och politiska ledare använder; det bevarade underlaget stöder på egen hand en befolkning på över två miljoner. Skillnaden är viktig: språk, härkomst, självidentifiering och medborgarskap är olika statistiska universum.

De två första raderna mäter språk, den tredje anor, den fjärde självidentifiering och den femte utländskt medborgarskap. De kan inte läggas ihop. Siffran 2,2 miljoner nedan uppdaterar i stället en härkomststudie i två uttryckligt redovisade steg; arbetsintervallet på tre till fem miljoner redovisas separat eftersom det inte finns någon beräkning bakom det.

Vad folkräkningarna faktiskt räknade

Turkiets sju publicerade folkräkningar mellan 1927 och 1965 frågade efter språket som talades inom familjen, inte efter etnicitet. En familj som redan hade gått över till turkiska hemma var osynlig för måttet, även om alla mor- och farföräldrar kom från en albansk by. Det är därför språksiffrorna inte kan användas som siffror över härkomst.

Diagrammet fotograferar språkbytet. Albanska i hemmet föll från 0,160 procent av Turkiets befolkning 1927 till 0,041 procent 1965, medan albanska som andraspråk steg till 40 688. År 1965 använde ungefär tre av fyra registrerade talare inte längre albanska hemma. Den korrigerade modersmålssiffran för 1935 är 22 754, inte den ofta kopierade 14 496, och den dubblettrensade totalsiffran för 1965 är 52 445 talare, inte 53 520 som fås genom att addera överlappande kolumner.

Den enda platsen där man kan se en migration bli en gemenskap

År 1927 var de albanska modersmålstalarna 57 procent män, mot 48 procent för Turkiet som helhet: profilen för en migration där männen kom först. Fram till 1965 hade andelen sjunkit till 51 procent, det nationella genomsnittet. På en enda rad visar folkräkningen hur en flykting- och arbetskraftsmigration blev en bofast befolkning när kvinnorna kom, barn föddes och hushåll bildades.

Varför serien slutar

Turkiet slutade inte fråga efter 1965; landet slutade publicera. Folkräkningarna 1970, 1975, 1980 och 1985 samlade in samma språkdata men lämnade dem endast till statliga institutioner. Frågan försvann 1990. Dündar återger statistikinstitutets förklaring att felmarginalen var hög, vid sidan av en journalists uppgift om att tjänstemän hade åtalats för separatism på grund av uppgifterna. Fyra folkräkningsresultat är fortfarande otillgängliga.

Siffran 1,3 miljoner, och var den verkligen kommer ifrån

Den berömda siffran 1,3 miljoner kallas rutinmässigt en rapport från Nationella säkerhetsrådet 2008. Den var varken det ena eller det andra. Milliyet rapporterade 2008 att forskare vid universiteten İnönü, Fırat och Erciyes hade utfört fältarbetet omkring 2000, enligt uppgift för rådets räkning. Projektet upphörde sedan dess ledare, Şaban Kuzgun, omkommit i en trafikolycka. Det hade hunnit igenom 60 av 81 provinser och nådde allmänheten först när en cd dök upp i mordutredningen kring Zirve.

Det bevarade albanska stycket säger att befolkningen hade passerat 1,3 miljoner, inklusive omkring 500 000 personer med ett levande albanskt medvetande. Ingen urvalsram, inget frågeformulär och ingen metodbilaga finns kvar. Den ursprungliga rapporten i Bugün är också borta sedan tidningen beslagtogs 2016. Resultatet är svaga bevis – oavslutade, opublicerade och ogranskade – men det är fortfarande det enda kända försöket att räkna härkomst på plats.

Detta är grunden för att säga att det bevarade underlaget stöder mer än två miljoner. Det är en slutsats, inte en nyupptäckt räkning. Steget med befolkningstillväxten är enkelt; provinsjusteringen förutsätter att de provinser som inte studerades liknade dem som studerades, och den betecknas därför medvetet som den svaga länken.

De andra siffrorna, och vad de är värda

Tre till fem miljoner är det intervall som albanska föreningar och politiker anger, och dua.com använder det som arbetsintervall, både på den här sidan och i uppskattningen av albanerna i världen. Albin Kurti sa till Anadolu Agency 2019 att omkring fem miljoner bor i Turkiet; ett policydokument anger fem till sex miljoner. Ingen av dem redovisar någon demografisk metod. Intervallet kan inte verifieras utifrån det bevarade materialet, men det kan inte heller motbevisas av en stat som slutade publicera relevanta folkräkningsuppgifter.

De försiktiga jämförelsetalen är lägre. TRT World angav ungefär en miljon 2021. Forskaren Bayram Şen föreslog 1,5–2 miljoner 2024 och varnade för att etniska uppskattningar för Turkiet ofta summerar till mer än landets hela befolkning. Dessa uppskattningar förtjänar utrymme vid sidan av modellen på 2,2 miljoner och påståendet om fem miljoner, eftersom precision skulle vara falsk.

Två små opinionssiffror löser inte problemet. GENAR registrerade endast tre albanska svarande i ett urval på 2 240 personer från 2011; KONDA förde samman albaner med andra grupper med ursprung på Balkan. Ingen av dem kan utvidgas till en nationell befolkningsberäkning.

Den enda aktuella officiella siffran – och vad den inte är

Turkiets adressbaserade register ger en exakt men annorlunda siffra. Den 31 december 2025 räknade det 1 833 medborgare i Albanien, 1 571 i Kosovo, 1 619 i Nordmakedonien och 351 i Montenegro. Det är nuvarande utländska medborgare, inte turkiska medborgare av albansk härkomst.

Registreringarna av albanska medborgare nådde sin topp på 3 047 år 2018 och har sedan dess fallit med 40 procent. Den moderna serien över utländska medborgare kan därför inte förklara en härkomstbefolkning som bildades genom äldre ottomanska och jugoslaviska migrationsvågor.

Imperiets albaner

Albanerna var inte en ottomansk minoritet som bodde i utkanten av staten. I århundraden var de soldater, guvernörer, hantverkare, arbetare och storvisirer inne i den. Svårigheten är att ottomanska register klassificerade människor främst efter religion, ämbete och plats, inte efter modern etnicitet. En födelseort i en albansktalande region är ett bevis på geografi; det är inte automatiskt ett bevis på härkomst.

Namnen som håller

Koca Sinan Pasha, född nära Delvinë, tjänstgjorde fem mandatperioder som storvisir mellan 1580 och 1596 och beskrivs uttryckligen som alban i den turkiska religiösa stiftelsens uppslagsverk. Köprülü Mehmed Pasha, född i Rudnik i sancaket Berat, inledde en dynasti som gav imperiet sex storvisirer och bidrog till att stabilisera det under sextonhundratalet. Avlonyalı Mehmed Ferid Pasha, från Vlora, var Abdülhamid II:s siste storvisir före den konstitutionella restaurationen 1908. Ahmed İzzet Pasha, född i Nasliç nära Görice, innehade ämbetet under första världskrigets sista veckor.

Påståenden om att 35, 39 eller 49 av alla ottomanska storvisirer var albaner går inte att granska, eftersom listorna blandar födelseort, familjetradition och moderna etiketter. Den försvarbara slutsatsen är enklare: statsmän av albansk härkomst fanns gång på gång på imperiets högsta nivå, och flera av de bäst dokumenterade namnen formade avgörande perioder.

Muhammad Ali av Egypten: ett omtvistat fall

Muhammad Ali Pasha, grundare av det moderna Egyptens härskande dynasti, steg fram ur ett ottomanskt albanskt regemente som sändes till Egypten 1801. Khaled Fahmys arkivbiografi placerar hans födelse i den albanska staden Zëmblak innan familjen flyttade till Kavala; det turkiska standarduppslagsverket åberopar i stället ett dokument av hans son där det sägs att familjen kom från Konya. Regementet och hans albansktalande militära nätverk är säkra. Hans exakta familjeursprung är det inte, så sidan lämnar tvisten öppen.

Vilka som arbetade i Istanbul

Ett ottomanskt skråregister från omkring 1800 identifierar invandrare från Ioannina, Përmet, Monastir, Vlora, Ohrid, Debar och Korçë i hela huvudstadens arbetskraft. Dess tydligaste fynd är handelsträdgårdsodlingen: invandrare från det albansktalande sydvästra Balkan odlade mycket av den mat som såldes längs Gyllene hornet och Bosporen. Många ortodoxa albansktalande fördes helt enkelt in som ”greker”, eftersom religionen och inte språket bestämde den officiella kategorin.

Ett levande spår finns kvar hos Vefa Bozacısı, grundad 1876 av en familj från Prizren och fortfarande driven av dess ättlingar. Företagets egen historik säger Prizren snarare än albansk – en viktig skillnad i en blandad stad – men vägen in till Istanbul är samma väg som tusentals balkanfamiljer följde.

Arnavutköy: namnet som överlevde gemenskapen

Bosporenkvarteret Arnavutköy betyder ”albansk by”. Traditionen säger att Mehmed II bosatte albaner där under det femtonde århundradet, även om bevisen är tunna. År 1912 bestod dess 7 482 invånare av 5 973 grekisk-ortodoxa och bara 493 muslimer. Namnet överlevde sedan befolkningen bakom det blivit omöjlig att identifiera.

Istanbul, där Albanien skrevs ner

När albansk tryckning och undervisning begränsades i de albanska vilayeterna organiserade sig den nationella rörelsen i den ottomanska huvudstaden. Dess ledare var köpmän, författare och tjänstemän som arbetade inom riket samtidigt som de skapade språket och institutionerna för ett framtida Albanien.

I december 1877 blev Abdyl Frashëri ordförande för Centralkommittén för försvaret av albanernas rättigheter i Istanbul. Sex månader senare gick dess politiska program in i Prizrenförbundet. Kommittén bad Sami Frashëri, Hasan Tahsini, Pashko Vasa och Jani Vreto att avgöra hur albanska skulle skrivas. Den 19 mars 1879 godkände de Samis huvudsakligen latinska alfabet med trettiosex bokstäver.

I oktober samma år grundades Sällskapet för tryckning av albanska bokstäver under Samis ledning, vilket förde samman muslimska, katolska och ortodoxa medlemmar i en organisation. Det sammanträdde på Mercan Slope nedanför det ottomanska krigsministeriet, intill det som i dag är Beyazıtporten vid Istanbuls universitet. Gatan finns kvar; någon minnesplatta finns inte.

De tre bröderna Frashëri

Abdyl Frashëri (1839–1892) var den politiska organisatören. Han var ottomansk parlamentsledamot och den äldste av bröderna, och han bidrog till att skapa Istanbulkommittén och blev en av de främsta ledarna för Prizrenförbundet. Han greps efter att förbundet besegrats och tillbringade sina sista år i Istanbul. Hans son Mit'hat var senare ordförande för kongressen i Monastir och förde familjens politiska arbete vidare till det självständiga Albanien.

Naim Frashëri (1846–1900) gav rörelsen sitt litterära språk. Han skrev den poesi genom vilken generationer lärde sig att föreställa sig Albanien, liksom skolböcker och historieverk på albanska. Samtidigt arbetade han på det ottomanska undervisningsministeriets inspektions- och censurkontor. Han var bektashi och begravdes vid Şahkulu Sultan-tekket i Kadıköy; hans kvarlevor fördes över till Albanien 1937.

Sami Frashëri (1850–1904), i Turkiet känd som Şemsettin Sami, formade båda språken. Han skrev det som det turkiska uppslagsverket kallar den första ursprungliga turkiska romanen, gav ut uppslagsverket Kâmûsü'l-A'lâm i sex band och sammanställde den första turkisk-turkiska ordboken, med ungefär 29 000 uppslagsord. På albanska utformade han Istanbulalfabetet, ledde tryckeriföreningen och skrev grammatikor och skoltexter. Albansk forskning tillskriver honom också det anonyma manifestet Shqipëria — ç'ka qenë, ç'është e ç'do të bëhet? från 1899; vissa turkiska forskare har bestritt det författarskapet.

Bröderna var inte tre versioner av en och samma gestalt. Abdyl byggde den politiska organisationen; Naim gjorde albanska till ett litterärt och pedagogiskt språk; Sami byggde det språkliga maskineriet och omvandlade samtidigt det turkiska skriftspråket. Tillsammans är de det tydligaste exemplet på varför albansk och turkisk historia inte går att hålla rent isär.

Den bredare Istanbulkretsen

Pashko Vasa, katolik från Shkodra och senare ottomansk guvernör i Libanonberget, hjälpte till att välja alfabetet och skrev dikten som förklarade albanernas religion vara albanismen. Hasan Tahsini, från Konispoltrakten, blev förste chef för den institution som växte till Istanbuls universitet. Jani Vreto flyttade den förbjudna tryckeriverksamheten till Bukarest. År 1889 blev İbrahim Temo, en alban från Struga, medlem nummer 1/1 i det hemliga sällskap som utvecklades till Kommittén för enhet och framsteg.

Ismail Qemali, som utropade självständigheten 1912, hade redan tillbringat mer än femtio år i ottomansk tjänst. Den nationella rörelsen skapades inte utanför imperiet av människor som stod främmande för det. Den skapades till stor del av ottomanska albaner som kände dess institutioner inifrån.

1908–1912: från att rädda imperiet till att lämna det

Albaner hjälpte till att återställa den ottomanska konstitutionen 1908 och utropade självständighet fyra år senare. Den omsvängningen förklarar varför ett folk som en gång åtnjöt förtroende i imperiets centrum blev en säkerhetskategori i den republik som följde.

1908: revolutionen albaner hjälpte till att göra

Den 3 juli 1908 gjorde Resneli Ahmed Niyazi Bey, en ottomansk officer av albanskt ursprung, en räd mot sitt arméförråd i Resne och tog med sig tvåhundra man upp i bergen för att återställa konstitutionen. I Kosovo samlades tusentals beväpnade albaner i Ferizovik och avlade en besa för konstitutionellt styre, med hot om att marschera mot Istanbul. Deras telegram kom fram den 21 juli. Tre dagar senare återupprättade Abdülhamid II parlamentet.

Episoden var full av imperiets motsägelser. Sultanen sände en albansk general, Şemsi Pasha, mot rebellerna; en ung officer mördade honom i Manastır. Abdülhamid hade utsett Avlonyalı Mehmed Ferid Pasha till storvisir delvis för att, som han sa till honom, ”du är alban” och albanerna hade tjänat staten väl. Han avskedade Ferid på tröskeln till den konstitutionella restaurationen, eftersom det förtroendet inte hade räckt för att hålla provinserna.

Alfabetet blir en politisk linje

Den nya konstitutionella regimen tillät till en början albanska klubbar och skolor. Kongressen i Monastir i november 1908, som leddes av Abdyl Frashëri's son Mit'hat, antog två latinska alfabet sida vid sida. Inom två år hade regeringen lagt om kursen. I april 1910 förklarade den högsta religiösa myndigheten latinska bokstäver oförenliga med islamisk lag; i december var det olagligt att trycka albanska med det skriftsystemet. Skolorna stängdes, tryckpressar beslagtogs och alfabetet blev det synliga provet på om albanerna kunde förbli ottomaner utan att ge upp ett nationellt språk.

1912: reform, uppror och självständighet

Den 11 januari 1912 varnade parlamentsledamoten Hasan Prishtina det ottomanska parlamentet för att han skulle vara bland de första att göra uppror om politiken inte ändrades. Efter sessionen träffade han Ismail Qemali på Pera Palace och anslöt sig sedan till en hemlig sammankomst nära Taksim. Konspirationen mot regeringen planerades i huvudstaden av män som hade tillbringat större delen av sina liv i dess tjänst.

Upproret tog Pristina, Prizren, Peja och, den 14 augusti, Skopje. Prishtinas fjorton punkter krävde formellt sett inte självstyre. De bad om tjänstemän som kunde lokala språk och seder, utbildning på albanska, militärtjänst i Rumelien, vägar, amnesti och ersättning. George Gawrych bedömer att de inte nådde ända fram till självstyre; Prishtina kallade dem senare avgörande steg mot självständighet. Porten godtog tolv.

Uppgörelsen varade i fem veckor. Montenegro förklarade krig den 8 oktober; Serbien, Bulgarien och Grekland följde efter. Albanska upprorsledare, däribland Isa Boletini, stred på ottomansk sida mot Serbien, men imperiet förlorade Balkan. Ismail Qemali utropade Albaniens självständighet i Vlora den 28 november 1912. Samma ottomanska politiska klass hade gått från att kräva reformer till att grunda en stat.

Hur statskategorin förändrades

Från 1910 började tjänstemän rekommendera att albanska officerare, poliser och lärare skulle flyttas bort från albanska distrikt, eftersom deras lojalitet ifrågasattes. Under första världskriget begränsades albansk bosättning i Istanbul, Edirne, Bursa och andra västliga provinser, och familjer omdirigerades inåt landet och skingrades. Republiken placerade senare albanerna i den minst gynnade nivån i sin invandringspolitik, vid sidan av araber och kurder.

Albanerna i Anatolien svarade inte som ett block under det turkiska frihetskriget. Ryan Gingeras dokumenterar albanska markägare och gerillamän kring Bursa och Kirmasti som stödde nationalisterna med pengar, vapen och erfarna krigare, medan andra albanska band stödde lojalister eller lokala rivaler. Köprülülü Hamdi Bey, som Gingeras beskriver som av albansk härkomst, ledde räden mot vapenförrådet i Akbaş för nationalisterna; Yahya Kaptan höll vägen İzmit–Istanbul och förekommer utförligt i Atatürk's Nutuk.

Familjen Frashëri delades själv längs den nya gränsen. Abdyls son Mit'hat reste till det självständiga Albanien. Alla fyra överlevande barn till Sami Frashëri stannade i Turkiet, däribland Galatasarays grundare Ali Sami Yen. Familjen som hjälpte till att föreställa sig Albanien blev också en del av den turkiska republiken.

Migrationsvågorna: Niš till Skopje, 1878–1968

De flesta albanska familjer i Turkiet härstammar från migrationer orsakade av gränser, krig och statlig politik snarare än av vanlig arbetskraftsrekrytering. Registren identifierar dem sällan som albanska, vilket är ett skäl till att den nuvarande befolkningen inte går att rekonstruera genom att addera ankomstregister.

1878 och Balkankrigen

Serbiens expansion in i sandžaket Niš 1877–78 fördrev en stor muslimsk, övervägande albansk befolkning. Uppskattningarna varierar, men tiotusentals flyttade in i Kosovo och några fortsatte till Anatolien, däribland Samsuntrakten. Balkankrigen 1912–13 gav upphov till ännu en flyktingrörelse sedan det ottomanska styret försvunnit från de albanska länderna; någon totalsiffra enbart för albaner finns inte bevarad.

Çamëria och befolkningsutbytet

Det grekisk-turkiska befolkningsutbytet 1923 klassificerade människor efter religion, vilket gjorde albansktalande muslimer i Grekland formellt utbytbara. Grekland och Albanien fick igenom ett undantag för de muslimska chamerna 1926, men migrationen till Turkiet fortsatte genom en tidigare tunn ström, Lausanneåren och en grekiskt understödd laglig kanal från 1932 till 1940. Lambros Baltsiotis dokumenterar tjänstemän i Filiates och Igoumenitsa som uppmuntrade det flödet. Turkiets chamsamhällen härstammar därför mestadels från familjer som lämnade landet före massfördrivningen 1944–45, som drev människor norrut in i Albanien.

Mal Berisha uppskattade senare antalet chamer i Turkiet till 80 000–100 000, men ingen räkning stöder siffran. Hans redogörelse bevarar en talande detalj: vissa familjer behöll efternamnet Çam, ett turkiskt ord som betyder ”tall” och som också markerade deras ursprung. Sidan rapporterar uppskattningen som ett vittnesmål från gemenskapen, inte som en mätning.

Vilka republiken släppte in

Bosättningslagen från 1934 nämnde inte albaner vid namn, men det gjorde ett cirkulär från bosättningsdirektoratet daterat 7 augusti 1934: utländska albaner, araber, kurder och andra icke turkisktalande muslimer skulle behandlas som utlänningar snarare än som invandrare knutna till turkisk kultur. Tidigare politik hade placerat albanerna i den minst gynnade naturaliseringsnivån, medan tatarer, pomaker och bosniaker kom in i den första. Familjeåterförening förblev möjlig, men det gjorde inte öppen albansk invandring.

Ett turkisk-jugoslaviskt konventionsutkast från 1938 föreslog att 40 000 muslimska familjer skulle flyttas från södra Jugoslavien till Turkiet. Det ratificerades aldrig. Tanken återkom i en annan form sedan Ankara och Belgrad nått en överenskommelse 1953.

1950-talet: att lämna landet som turkar

Jugoslavien tillät sin turkiska befolkning att emigrera. Albanska familjer som ville lämna landet behövde en inbjudan från släktingar i Turkiet, avsägelse av det jugoslaviska medborgarskapet, en avgift och ett prov i turkiskt språk och turkisk kultur som hölls av turkiska konsulära tjänstemän. Den juridiska kategorin ändrade folkräkningen innan någon steg ombord på ett tåg.

Den albanska andelen går inte längre att skilja ut. En jugoslavisk akt märkt ”turk” och ett turkiskt invandrarkort märkt ”knuten till turkisk kultur” kan beskriva samma albanska familj. Den administrativa omvandlingen är en av de viktigaste mekanismer genom vilka bevisen för gemenskapens existens försvann.

Turkiets bosättningsregister räknar 172 564 ankomster från hela Jugoslavien mellan 1952 och 1968. Andra arkivstudier ger ungefär 170 000–175 000. Noel Malcolms uppskattning att omkring 100 000 var albaner är rimlig, men den är inte en uppmätt rad i registret.

De flesta som kom var självfinansierade snarare än placerade i planerade byar. De sökte sig dit där släktingar redan hade bosatt sig, vilket gav den kedjemigrationskarta som fortfarande syns i Bayrampaşa, Küçükçekmece, Bursa och İzmir. Påtryckningarna spelade också roll: Kosovos vapeninsamlingskampanj 1955–56 gav upphov till tusentals dokumenterade klagomål om misshandel och övergrepp, trots att turkiska planeringsdokument beskrev migrationen som frivillig och ekonomisk.

Den sista flyktingrörelsen

Under Kosovokriget 1999 registrerade Turkiet 17 746 ankomster; omkring 10 500 till kom under konflikten i Makedonien 2001. De togs emot som gäster, bodde ofta hos släktingar och återvände för det mesta. Den sista rörelsen var synlig och dokumenterad, men mycket mindre än de tidigare migrationer som hade kommit in i Turkiet under en annan identitet.

Där gemenskapen bor

Listor över ”provinser med betydande albanska befolkningar” cirkulerar i stor omfattning, och nästan alla är kopierade från en ociterad faktaruta på Wikipedia, som i sin tur återger en karta som en användare ritade 2014. Två av de tolv provinserna på den listan – Artvin, vid den georgiska gränsen, och Hatay, som anslöts till Turkiet först 1939 – har ingen stödjande bosättningshistoria i någon vetenskaplig källa. En mycket kopierad Istanbullista stavar till och med Zeytinburnu fel, vilket säger en del om hur den har färdats. Det här avsnittet använder det som går att dokumentera och säger var dokumentationen tar slut.

Den enda officiella geografin

Den sista gången den turkiska staten registrerade var albanska talades var 1965, och siffrorna på provinsnivå finns. De hämtades från statistiska institutet av ett forskarlag vid Mimar Sinan-universitetet, som kartlade Turkiets modersmål provins för provins för varje folkräkning från 1927 till 1965. Deras albanska kapitel är den enda publicerade karta över den här gemenskapen som någonsin har funnits.

Två saker sticker ut. Istanbul är den mest koncentrerade provinsen vid varje enskild folkräkning – 1927 rymde den ensam 28 procent av alla i Turkiet som talade albanska hemma. Och kartan rör sig: Niğde, som hade tusen albansktalande 1927, hade tjugo 1935; Amasya femdubblades under de fem åren fram till 1965; Sakarya dyker upp från ingenting. Atlasens författare är försiktiga med vad det betyder, och den här sidan följer dem – förskjutningarna är, med deras ord, svåra att knyta till någon särskild politik och ser ut som enskilda flyttningar snarare än planmässig styrning.

En varning om en siffra som cirkulerar. Albanska sägs ofta ha varit proportionellt vanligast i Bursa (0,3 procent), sedan Sakarya, Tokat och Istanbul (0,2 procent vardera). Siffrorna ovan pekar ut rätt fyra provinser i en rimlig ordning – men Amasyas 1 489 i en provins med ungefär en kvarts miljon invånare skulle slå dem alla, och Amasya saknas på den listan. Den här sidan redovisar antalen och inte procenttalen, eftersom de provinsbefolkningar för 1965 som krävs för att räkna ut dem korrekt inte gick att få fram.

Mönstret för 1965 visar tre kluster, och det är samma tre som det dokumentära underlaget visar: bältet Marmara–Thrakien, en ficka kring Samsun–Amasya–Tokat vid Svarta havet och Egeiska kusten runt İzmir och Aydın.

Istanbul

Istanbul är ankaret och har alltid varit det – omkring 5 000 albanska modersmålstalare 1927, och den största andelen av varje våg sedan dess. Inom staden är det distrikt som har starkast dokumentation Bayrampaşa. Här finns den turkisk-albanska brödraskapsföreningen och Kosovos kulturcentrum, och en rapport från 2011 fann att det var det enda distrikt där människor i slutet av tjugoårsåldern och i trettioårsåldern fortfarande talade albanska. En avhandling från Marmarauniversitetet 2019 snävade in det ytterligare och återgav den lokala muhtarlık's uppskattning – den muhtarlık för inga etniska register – att familjer av albanskt ursprung är samlade i Bayrampaşa's stadsdelar Vatan, Terazidere och İsmet Paşa.

Det mest intressanta med Istanbuls albanska karta är att den är ordnad efter ursprungsby, inte efter nationalitet. Daniel Petricks reportage för Balkan Insight 2021 fann att i Merdivenköy på den asiatiska sidan spårar nästan alla sina rötter till Kaçanik i Kosovo och byarna däromkring, från ankomster på 1930-talet och i slutet av 1950-talet; albanerna i Bayrampaşa kommer i oproportionerlig grad från Skopje, och de i Küçükçekmece från Peja och från Kumanovo i Nordmakedonien. Zeytinburnu och Gaziosmanpaşa har befolkningsgrupper av albansk härkomst som i stort sett har slutat tala språket.

Medan en hel gata i Istanbul tidigare kunde bestå av albaner från en enda by, har förändrad stadsdynamik, assimilering, äktenskap med icke-albaner och den äldre generationens bortgång gjort slut på dessa täta, albanskspråkiga rum.

Daniel Petrick, Balkan Insight, 28 april 2021

Samsun: den bäst dokumenterade albanska geografin i Turkiet

På Svarta havets kust, i Bafra och dess närliggande distrikt, är dokumentationen ovanligt god eftersom en historiker gick och läste de civila registren.

Det finns två uppskattningar för provinsen, och de mäter inte samma sak. Şerife Geniş och Kelly Lynne Maynard, vars fältarbete inleddes 2005, rapporterar att ”enligt de företrädare för gemenskapen som vi intervjuade finns det ungefär 30 000–40 000 etniskt albanska turkiska medborgare i Samsunprovinsen” – en siffra som gemenskapen lämnade om sig själv, nu tjugo år gammal, och om en befolkning som samma författare beskriver som krympande genom utflyttning till Istanbul, İzmir och Bursa. Historikern Mehmet Köseoğlu, som utgår från befolkningsregistren, sätter den till 25 000–30 000 Kosovomigranter i provinsen, ”varav de flesta är albaner, med ett litet antal turkar och till och med bosniaker”. Etnicitet och födelseort är olika frågor; att slå ihop eller ta medelvärdet av de två siffrorna vore ett misstag.

Köseoğlu's arbete på bynivå är guldstandarden här, och det kommer med ett förbehåll som han själv anger: han räknade alla vars registrerade födelseort låg i ett distrikt i Kosovo vilayet – Pristina, Gjilan, Mitrovica, Peja, Prizren, Skopje, Vushtrri – vilket registrerar ursprung, inte etnicitet. Hans informanter i den muntliga historien var, noterar han, ovilliga att alls diskutera etnicitet.

Vad han fann i trettioen byar i Bafra, Ondokuz Mayıs, Alaçam och Kavak är att ingen by byggdes för migranterna. Familjerna fördelades styckevis ut i befintliga grekiska, turkiska och tjerkessiska byar. Två byar identifieras som albanska i hans text. Osmanbeyli, nära Bafra, var en grekisk by som hette Lodros, tömd av befolkningsutbytet och återfylld med 89 kosovanska familjer – 384 personer, 241 av dem födda i Pristina och 64 i Gjilan; ”den stora majoriteten av byn”, skriver han, ”utgörs av kosovanska familjer av albanskt ursprung”. I Çiğdem i Kavak är tre av de fyra släktlinjerna albanska, från Gerguri och Budrika, och de bosattes först bland ubychiska tjerkesser. Stadsborna hamnade i İsmet Paşa-kvarteret i Bafra.

Det finns en oberoende bekräftelse på den geografin, från en helt annan metod. En sökning i OpenStreetMap efter varje plats i Turkiet som heter Arnavut ger fyra mikrotoponymer i Samsunprovinsen – och alla fyra ligger inom Bafra och Alaçam, precis de distrikt som registren pekar ut. En av dem är ett kvarter som helt enkelt heter Arnavutlar, ”albanerna”, inne i byn Uluağaç, som Köseoğlu räknade register för register: nio familjer, trettiotvå personer, tjugofem av dem födda i Pristina. Arkivdemografi och en användarritad karta, ett sekel från varandra, pekar mot samma sluttning.

Resten av kartan

Utöver Istanbul och Samsun tunnas underlaget ut, och den här sidan följer det snarare än att fylla i det.

Thrakien och Marmara. Kırklareli tog emot 34 208 registrerade utbytesmigranter mellan 1923 och 1929, och 9 396 bosniaker, albaner och turkar enbart 1922–23. Bursa, İzmir, Manisa och Eskişehir pekas i den turkiska officiella litteraturen ut som de viktigaste sekundära målen för 1950-talets ankomster, vid sidan av Zeytinburnu och Ümraniye i Istanbul och Altındağ i Ankara. Platser som lokalt förknippas med grupper av albansk härkomst i Marmararegionen – Karacabey, Mustafakemalpaşa, Gemlik, Mudanya, Karamürsel, Kartal – anges här som lokal kunskap, inte som ett källbelagt bosättningsregister.

İzmir. Kvarteren Çamdibi och Altındağ i Bornova är ett dokumenterat balkanmigrantkvarter, bebott mellan 1950 och 1960 av familjer från Rostuša, Skopje, Orizar, Delčevo och andra makedonska städer, med albanska informanter bland dem.

De östliga undantagen. Den märkligaste delen av kartan ligger längst bort från Balkan. TRT World rapporterade 2021 om grupper av albansk härkomst som funnits i mer än två århundraden i Bingöl, Diyarbakır, Doğubayazıt och Hakkari – djupt inne i den kurdiskdominerade östern, härstammande från ottomanska tjänstemän och soldater snarare än från flyktingar. Familjerna i Bingöl kom från Peja under den ottomanska tiden, och i dag, säger rapporten, ”är de nu kända som den största kurdiska gruppen”, och talar turkiska och kurdiska. I Doğubayazıt, vid den iranska gränsen, finns tio eller femton albanska familjer kvar.

En av dem, Divane Özbey, formulerade saken bättre än någon statistik på den här sidan:

Jag är alban från början, men vilket land på Balkan jag kommer från vet jag inte. Jag kan inte tala albanska, men folk i byn vet att min familj och jag är albaner. Mina far- och morföräldrar kom hit och bosatte sig för ungefär 200 år sedan, som ottomanska soldater.

Divane Özbey, Doğubayazıt, till TRT World, 2021

Där dagens albanska medborgare bor

Det här är en separat karta över en mycket mindre befolkning, och det är en av få saker i ämnet som kan besvaras exakt. Av de 1 833 medborgare i Albanien som var registrerade som bosatta i Turkiet i slutet av 2025 placerar befolkningsregistret 951 i Istanbul, 223 i Ankara, 112 i Edirne, 105 i Bursa, 93 i Çanakkale, 68 i Tekirdağ och 51 i İzmir, med mindre antal i Konya, Sakarya, Eskişehir och Kocaeli.

Edirne är den intressanta. Staden rymmer 112 albanska medborgare och 285 kosovanska medborgare – fler än någon annan stad utom Istanbul – och har bara 180 000 invånare. Edirne är landgränsen mot Balkan, och det är där Trakyauniversitetet ger den enda utbildningen i albanskt språk och albansk litteratur i Turkiet.

Språket som gick

Varje diaspora i den här serien förlorar språk över generationerna. Det som hände i Turkiet är annorlunda till sin art: det var nästan fullständigt, det gick fort, och – det är den delen som oroar människor – väldigt många av de inblandade familjerna beskriver det som något de själva valde.

Varför det gick så fullständigt

Tre saker som verkade tillsammans. Den första är att det fanns en uppgörelse. Muslimska flyktingar från Balkan togs emot i Turkiet som människor ”knutna till turkisk kultur”, naturaliserades omedelbart vid ankomsten och fick en plats i den nationella berättelsen som hemvändande fränder snarare än som utlänningar. Forskaren Bayram Şen kallar det som följde gönüllü bir asimilasyon tercihi – ett frivilligt assimileringsval – och hävdar att människor som förlorat ett hemland villigt gjorde det nya till sitt eget. Han beskriver hur de två orden förhåller sig i dag: den plats familjen kom ifrån är vatan, hemlandet; Turkiet är anavatan, moderlandet.

Den andra är påtryckningarna, som var verkliga men indirekta. Bosättningslagen från 1934 innehåller ingen språkklausul; det som fanns i stället var kampanjen ”Medborgare, tala turkiska!” från 1928, driven på gatan och på kommunkontoret. Och folkräkningens egen andraspråksfråga var, noterar Dündar, utformad för att avslöja ”i vilken takt de olika kulturerna påverkade varandra” – det vill säga för att mäta assimileringen medan den pågick.

Den tredje är bosättningsmönstret, och det är det som faktiskt förutsäger vem som behöll språket. Geniş och Maynard fann regeln i Samsun: albanska flyktingar från Balkan delades upp mellan dem som ”hamnade i verkliga albansktalande samhällen” och dem som ”flyttades till byar där de var de enda albansktalande migranterna”, och ”språket behålls av några av ättlingarna till de förra, men inte till de senare”. Nio familjer i en by behöll det. En familj i nio byar gjorde det inte.

Bara två platser utanför Samsun har någonsin nämnts i tryck som fortfarande albansktalande, och en av dem har nu ordentliga belägg bakom sig. Kapıağzı, en by med ett par hundra invånare i Niksardistriktet i Tokat, nämndes i ett tidningsreportage 2011 – och igen 2012 av den statliga nyhetsbyrån, den här gången med namngivna informanter, hushållsräkningar och byföreningens ordförande som uttryckligen säger att albanska fortfarande talas där. Tokat hade 964 albanska modersmålstalare vid folkräkningen 1965, så påståendet ligger innanför en verklig provinssiffra i stället för att sväva fritt.

En anmärkning om dialekt, eftersom internet påstår sig veta: det går inte att utan vidare påstå att albanerna i Turkiet talar toskiska. De stora vågorna under nittonhundratalet kom från Kosovo och Makedonien, som är gegiska; de toskiska inslagen – den ottomanska handelsmigrationen från Ohrid och Korçë och chamkomponenten från Epirus – är äldre och mindre. Det enda fältet i en Wikipedia-faktaruta som placerar Turkiet i den toskiska kolumnen saknar källa, och artikelns egen text stöder det inte.

Där albanska fortfarande lärs ut

Stående bredvid Erdoğan i Tirana i januari 2022 meddelade Edi Rama att ”införandet av albanska som valbart språk i hela den turkiska utbildningen nu är en verklighet”. Politiken bakom den meningen är verklig. Den 21 oktober 2016 undertecknade Turkiets utbildningsministerium ett protokoll med Trakyauniversitetet i Edirne som lade till albanska och bosniska i det valbara ämnet ”levande språk och dialekter” för högstadiet, med en kursplan skriven av universitetets avdelning för albanskt språk och albansk litteratur.

Omfattningen är en annan sak, och detaljerna är värda utrymmet. Kursplanen är verklig: 288 timmar över fyra skolår, kopplad till den gemensamma europeiska referensramen, skriven i Edirne. Under kursens första år rapporterade den statliga nyhetsbyrån att albanska hade valts av 44 elever, i två åttondeklasser, på en enda skola – högstadieskolan Aliya İzzetbegoviç i Kemalpaşa, İzmir. Vid den första lektionen närvarade Turkiets utbildningsminister och Albaniens.

Ett EU-finansierat övervakningsteam besökte den skolan och intervjuade läraren. Byn är bosniakisk. Nästan alla i den härstammar från familjer som började komma från Bosnien på 1850-talet, och – med lärarens egna ord – det finns inte en enda person i byn som kan albanska, och läraren kunde inte albanska heller. De första lektionerna gavs av en matematiklärare; när han flyttade gick jobbet till en avlönad medarbetare från en press- och sändningsavdelning som kunde bosniska hemifrån. Någon ämneslärare i albanska har aldrig tillsatts. Familjerna vill ha bosniska, som är det byn faktiskt talar, så skolan håller den albanska klassen vid liv genom att låta varje sjundeklassare gå ett år av den. Tillfrågad om vad han sade till elever som undrade varför de läste albanska svarade läraren att han berättade för dem att det hade kommit ett brev från ministeriet.

Det valbara ämnet finns kvar på ministeriets publicerade lista och har förts vidare in i läroplansreformen 2025. Huruvida en enda albansk klass gavs någonstans i Turkiet 2025–26 är inget som ministeriet publicerar, och den här sidan påstår det inte.

Hela det albanska språkets institutionella fotavtryck i Turkiet ryms i en kort lista: en universitetsavdelning vid Trakya, ett valbart ämne på en skola i İzmir, kvällskurser vid Kosovos kulturcentrum i Bayrampaşa, kurser vid Yıldız tekniska universitet i Istanbul och en handfull föreningskurser – Merdivenköy's, som öppnade omkring 2018 och leds av en skådespelare från Kosovo bosatt i Istanbul, och helgkurser som drivs tillsammans med Turgutlus albanska kulturförening i Manisa.

Klassrummet i Bayrampaşa

Kosovos diasporaministeriums första kulturcentrum någonstans i världen öppnade i Bayrampaşa den 23 februari 2013. Dess föreståndare, och enligt Balkan Insights uppgift dess ende anställde, är Kamil Bitiş, och han undervisar i albanska gratis varje kväll.

Han föddes som Kamil Bytyqi 1959, i byn Sllovi i Lipjandistriktet i Kosovo, där serbiska tjänstemän hade skrivit släktnamnet Bitiç. När hans farfar flyttade sexton familjemedlemmar till Istanbul 1964 var familjen skyldig att turkifiera namnet. Där andra valde Öztürk – ”äkta turk” – valde hans farfar ett turkiskt ord som ändå skulle låta som det albanska. Bytyqi blev Bitiş.

Farfaderns egen far och farbror hade dödats av den serbiska armén 1912. I mitten av april 1999 brände serbisk polis och paramilitärer ned Sllovi och dödade över trettiofem personer; av sexton kroppar som senare grävdes upp vid militärbasen Batajnica utanför Belgrad bar tre namnet Bytyqi.

Bitiş daterar den ökade efterfrågan på albanskakurser till tiden efter 1999. Före kriget var det farligt att besöka Kosovo och språket hade liten praktisk nytta; efteråt började folk resa tillbaka, och då behövde de det. Det som dyker upp i hans klassrum är inte vad någon skulle ha ritat på förhand:

Vi har alla åldrar och alla språknivåer i våra klasser. I går kväll hade vi till exempel en grundskoleelev och en 77-årig pensionerad tandläkare som var född i Tetovo. Vi har 17-åringar och 73-åringar – människor i alla åldrar. Vissa elever kan albanska, men deras ordförråd är mycket litet. Kanske talade de albanska som barn men kan nu bara 500 ord, eller bara ord som har med mat eller religion att göra.

Kamil Bitiş, Kosovos kulturcentrum, Bayrampaşa, till Balkan Insight, 2021

Hans hustru är alban och hans barn talar albanska. Alla gifte sig med icke-albanska turkar. Han kallar utfallet naturligt och nästan oundvikligt, och ändå öppnar han klassrummet:

Det betyder att mina barnbarn är albanska barn som inte talar albanska, och de kommer förmodligen aldrig att lära sig det.

Kamil Bitiş, till Balkan Insight, 2021

I oktober 2020 spelade den kosovanska sångerskan Shyhrete Behluli in en tvåspråkig ballad som heter Jam Shqiptar / Ben Arnavutum – ”Jag är alban” – i ett gathörn i Bayrampaşa, vid ett monument satt samman av albanska, bosniakiska och turkiska nationella symboler. Hennes duettpartner var den turkiska popstjärnan Sinan Akçıl, som föddes i Leeuwarden i Nederländerna av albanska föräldrar: en man ur den västeuropeiska diasporan, sjungande på turkiska, i ett albanskt kvarter i Istanbul. Hennes verser erinrar om de tre vågorna. Raden som Balkan Insight översätter är den som alla citerar: Jag är alban men jag kan inte tala albanska – det finns i mitt hjärta men inte på min tunga.

Tro, mat och fyra ord

När ett språk försvinner ur ett samhälle är det som överlever vanligen ordförråd i någon annans mun. Turkiskan har behållit mer av den albanska närvaron än albanerna i Turkiet har – och, ovanligt nog, går resten att datera. De albanska idiomen i turkiskan kommer från den gamla ottomanska arbetskraftsmigrationen, inte från nittonhundratalets flyktingar. När muhacirvågorna anlände var orden redan fossil.

Själva ordet är gammalt. Nişanyan's etymologiska ordbok noterar arvanid belagt i turkiskan före 1400 och arnavud före 1600, från grekiskans arvanítis.

Fyra ord i den nationella ordboken

Türk Dil Kurumu's ordbok över samtida turkiska – den statliga språkmyndigheten – listar exakt fyra sammansatta uppslagsord som bygger på Arnavut:

En leverrätt, en kullersten, en chili och ett takfönster: fyra uppslagsord i den nationella ordboken i ett land som inte räknar de människor vars namn de bär.

Arnavut ciğeri har den bästa beviskedjan. Evliya Çelebi, som beskriver det stora skråtåget i Istanbul 1638, noterar att ciğerciler – leversäljarna – var albaner från Ohrid, Korçë och Hrupishta, som trädde upp färsk lever, hjärta, njure och mjälte på spett och sålde dem på gatorna. Rätten sägs ofta ha ursprung i det femtonde århundradet; det påståendet går att spåra till en kommunal kulturtidskrift från 2012 och har ingen proveniens bakom sig. Det säkra och tillräckliga påståendet är att handeln är belagd i Istanbul vid mitten av sextonhundratalet, att den var albansk och att namnet fastnade.

Arnavut kaldırımı är ärligt omtvistat, och ärligheten är den intressanta delen. Ordboken definierar det utan någon etnisk förklaring alls. Milliyet, som publicerade en förklarande artikel 2022, medgav saken rakt ut: ”det finns ingen exakt anledning till att den här typen av stenläggning kallas albansk stenläggning”, innan tidningen erbjöd berättelsen om stenläggarna som en trolig orsak. En konkurrerande version spårar det till de vulkaniska stengatorna i Gjirokastra; den turkiska Wikipedia-artikel som bär den versionen flaggar den som ociterad. Två obelagda förklaringar blir inte tillsammans en belagd. Det finns ändå en trevlig ömsesidighet i det: modern albanskas eget ord för kullersten, kalldrëm, är ett turkiskt lånord. De två språken bytte sak och ord i motsatta riktningar.

Och ett negativt fynd värt att redovisa: den turkiska språkmyndighetens databas över ordspråk och idiom innehåller inget uppslagsord av något slag som innehåller ordet Arnavut. ”Albansk envishet” – Arnavut inadı – sägs ständigt i Turkiet och är kodifierat ingenstans.

Albanen i skuggteatern

Det bäst dokumenterade porträttet av hur det ottomanska Istanbul såg på albaner finns inte i ett arkiv; det är en docka. I den klassiska Karagöz-skuggteatern är Arnavut en av de fasta typerna, som uppträder som Mestan Ağa, Celo Ağa, Şaban Ağa och andra, och arbetar som trädgårdsmästare, leversäljare, boskapshandlare, vaktman eller bozasäljare – samma fem yrken som skråregistren placerar albanerna i.

Hans karaktär är, i den gängse turkiska beskrivningen, ”ärlig och manlig men okunnig och grov. Snar till vrede, obetänksam; han kaxar sig, men springer när det blir svårt; behandlad väl är han vänlig”, och han talar med ”sin egen brytning, en albansk mun”. Modig, lojal, hetlevrad, envis, olärd – och med fem bestämda yrken. Fyra århundraden senare är den kärleksfulla stereotypen i Turkiet igenkännligt samma docka.

Tro och Bektashi-tråden

Den överväldigande majoriteten av de albaner som kom till Turkiet var sunnimuslimer, och den religiösa identitet som släppte in dem i landet är den som löste upp dem i det. Men det finns en andra tråd, och den går åt båda hållen mellan de två länderna.

Bektashiorden – heterodox, en dervischorden, historiskt sammanflätad med janitsjarerna – har den djupaste albanska kopplingen av alla sufiordnar, och dess världshögkvarter har legat i Tirana sedan den turkiska republiken förbjöd dervischtekkena 1925. Naim Frashëri, Albaniens nationalpoet, var bektashi, skrev en bektashisk andaktsbok och begravdes vid Şahkulu Sultan-tekket vid Merdivenköy i Kadıköy – samma kvarter i Istanbul där albaner från Kaçanik ett sekel senare skulle bosätta sig och öppna en språkskola. Orden undertrycktes två gånger, 1826 och åter 1925, och det andra undertryckandet är skälet till att centrum för albansk bektashism ligger i Albanien och inte i Turkiet.

Vad som faktiskt överlevde

Tillfrågad om vad som återstår är Bayram Şen's svar exakt och oromantiskt. Det finns ingen albansk restaurangscen i Turkiet. Det som finns: Arnavut ciğeri och Elbasan tava på vanliga turkiska menyer, särskilda börektraditioner, en särskild paça, särskilda ramadanrätter och bröllops- och begravningsseder som lever kvar inom familjerna. Efter 1999 växte en ”rumelimusikscen” fram, och föreningar började bjuda in artister från Kosovo, Albanien och Nordmakedonien.

Hur ett bröllop i Bursa fortfarande ser ut

Den enda del av denna kultur som har dokumenterats ordentligt är den som tillhör kvinnorna. År 2025 lade en folkloristikstudent vid Bursa Uludağ-universitetet, Ayşenur Tanık, fram en uppsats om albanernas övergångsriter i Bursa, byggd på femtiofem informanter – fyrtiosex av dem kvinnor, i åldrarna tjugosex till sjuttiosex – och på att själv delta i tillställningarna: bröllop, hennakvällar, petla-dagen, födelsesederna. Det är den enda etnografi över den här gemenskapens familjeliv som finns.

Vad den dokumenterar är en bröllopscykel som har behållit sitt albanska ordförråd inuti turkiska meningar. Frieriet är fjalën me mar, förlovningen fejesë, brudutstyrseln prika, bruden nuse och brudgummen dhëndër, själva bröllopet dasmë. Det finns en kolaç-kväll och en şalvar-kväll och en hennakväll; och det finns en paça dagen efter. En av hennes informanter, en kvinna på sjuttiofyra år född i Gjilan i Kosovo och bosatt i Davutdedekvarteret i Bursa, beskriver fredagen:

Fredagen var şalvarkvällen. Alla brudar bar şalvar. De tog av sig ett par och satte på sig ett annat, olika par. De dansade valle på şalvarkvällen.

Informant, f. Gjilan 1951, i Ayşenur Tanık's fältarbete, Bursa Uludağ-universitetet, 2025

Valle – den albanska kedjedansen – dansas fortfarande på albanska bröllop i Turkiet, och den här sidan kan säga det eftersom någon gick dit och såg efter. Det är en folkloristisk sammanställning snarare än kritisk sociologi, och den återger vad informanterna säger att traditionen är; taget som vittnesmål, vilket det är, är det det rikaste enskilda dokumentet om albanskt familjeliv i Turkiet.

Rumelier, inte alban

Det tydligaste beviset på identitet i Turkiet är inte en undersökning. Det är en medlemslista.

Rumeli Balkan-förbundet publicerar sin medlemslista: sextioen medlemsföreningar, fyra filialer och tretton utlandskontor. Av dessa bär exakt en ordet Arnavut i sitt namn – kultur- och solidaritetsföreningen för albanerna i byn Çevretepe. Varje annan medlem är uppkallad efter en plats (Kosova, Üsküp, Gostivar, Kırçova, Priştine, İpek) eller efter ”Rumeli” och ”Balkan” som kategorier. Det andra stora förbundet, grundat 1998, beskriver sitt medlemsunderlag som Rumeli Türkleri – turkarna i Rumelien – och räknar upp Albanien bland de länder där dessa turkar bor.

Att vara från Pristina, Skopje eller Gostivar är ett geografiskt faktum, inte ett etniskt, och den här sidan framställer inte dessa organ som albanska föreningar. Vad medlemslistan fastställer är formen på den tillgängliga identiteten: den etikett som det organiserade civilsamhället erbjuder en familj med balkanursprung i Turkiet är rumelier, eller muhacir. Den albanska etiketten överlever på samma nivå som en enda byförening.

Şen beskriver samma sak inifrån: ”ordet albansk används inte särskilt mycket som personlig beteckning; många säger bara jag är rumelier och låter det stanna där”. När påståendet väl görs, säger han, kommer det ut trassligt – Ben Türkiyeli Arnavutum, ”jag är en alban från Turkiet”; Arnavut Türküyüm, ”jag är en albansk turk”.

Uttryckligen albanska organisationer finns. Den turkisk-albanska brödraskapsföreningen, med säte i Bayrampaşa och med avdelningar i Küçükçekmece, Ankara och Bursa, driver folklorefestivaler, språkkurser och firandet av självständighetsdagen den 28 november; ett exemplar av dess stadgar daterat 1952 finns kvar i den turkiska antikvariska bokhandeln, vilket är ett hyggligt belägg för hur långt tillbaka den går. Det finns, så långt den här sidan har kunnat fastställa, inget paraplyförbund för albanska föreningar i Turkiet över huvud taget.

En fråga är värd att besvara, eftersom civilsamhället i Turkiet har haft ett svårt decennium. I juli 2016, efter kuppförsöket, stängde ett enda nöddekret mer än elvahundra föreningar över en natt. Ingen av dem var en albansk, rumelisk, kosovansk eller makedonsk lokalförening. Fyra hade ”Balkan” i namnet, och lästa i sitt sammanhang är de tydligt utåtriktade organ inom Gülenrörelsen – näringslivsklubbar och föreningar för ”akademiskt samarbete” av det slag som rörelsen drev i varje region – snarare än hemşehri-föreningar. Senare dekret stängde ytterligare föreningar, och deras listor har inte kontrollerats här, så det här är ett konstaterande om juli 2016 och inte om hela perioden.

Människorna

Listor över ”berömda turkar av albansk härkomst” hör till de minst tillförlitliga dokumenten på internet. Turkiet för inget register över etnicitet, så det finns inget bakom dem utom varandra: en Wikipediakategori med hundra namn, varav ungefär en tredjedel inte har någon stödjande mening någonstans i sin egen biografi, kopieras vidare av klickbetessajter på tre språk tills upprepningen ser ut som bevis.

Den här sidan använder en regel, samma som tillämpas på systersidorna i serien. En person förekommer här om personen själv har sagt det i ett namngivet medium, eller om ett seriöst uppslagsverk eller en vetenskaplig källa anger det. Alla som avvisas enligt den regeln namnges också, i slutet, eftersom avslagen är lika användbara som posterna.

Linjen som går genom det turkiska offentliga livet

Börja med familjen som redan mötts på den här sidan. Sami Frashëri gav turkiskan dess första roman, dess första uppslagsverk och dess första ordbok, och gav albanskan dess alfabet. Hans andre son föddes som Ali Sami Frashëri i Üsküdar 1886, tog efternamnet Yen enligt efternamnslagen 1934 och grundade i oktober 1905, tillsammans med en grupp skolkamrater vid Galatasaraygymnasiet, idrottsklubben Galatasaray. Han ledde Turkiets olympiska kommitté från 1926 till 1931 och var förbundskapten för Turkiets landslag i dess första landskamp. Stadion bar hans namn från 1964 till 2011, och klubbens träningsanläggning gör det fortfarande. Han är begravd på begravningsplatsen i Feriköy, dit hans fars kvarlevor flyttades 1968.

Mannen som skrev de ord turkiska barn sjunger vid skolans morgonsamling varje vecka var son till en alban. Mehmet Âkif Ersoy skrev İstiklâl Marşı, den turkiska nationalsången, antagen 1921. Den turkiska religiösa stiftelsens uppslagsverk noterar att hans far, İpekli Mehmed Tâhir Efendi, kom till Istanbul som pojke från byn Shushicë i distriktet İpek – Peja, i Kosovo – och blev lärare vid Fatihmedresan. Den statliga nyhetsbyrån beskriver honom på samma sätt. Âkif var ottomansk islamist och gjorde aldrig anspråk på en separat albansk identitet; den korrekta formuleringen är ”av albansk fädernehärkomst”, och den räcker.

Tillsammans gör dessa två fakta något som inget argument kan. Turkiets mest internationellt erkända fotbollsklubb och Turkiets nationalsång kommer båda från den här gemenskapen, och knappast någon i något av de två länderna tänker på dem på det sättet.

Republiken

Abidin Dino (1913–1993), en av nittonhundratalets stora turkiska målare, kom från familjen Dino i Preveza i Çamëria – en av stadens ledande albanska notabelfamiljer. Han fick namn efter sin farfar, Abidin Pasha Dino, som undertecknade promemorian till Bismarck och Andrássy 1878, var Prizrenförbundets främste representant för Epirus och tjänstgjorde tre månader som ottomansk utrikesminister 1880. Hans far Rasih Dino var diplomat och arbetade med Ismail Qemali och Vloraregeringen. Det turkiska uppslagsverkets korta artikel om farfadern från 1988 anger Preveza som födelseort och berör inte härkomsten; familjens albanska roll dokumenteras av Stavro Skendi och George Gawrych.

Elyesa Bazna, etnisk alban född i Pristina, var betjänt hos den brittiske ambassadören i Ankara under andra världskriget. Från 1943 fotograferade han dokument ur ambassadörens kassaskåp och sålde dem till den tyska underrättelsetjänsten under kodnamnet Cicero – en av krigets mest följdrika spionageoperationer, och en av de mest farsartade, eftersom tyskarna till stor del betalade honom med förfalskade sedlar.

Mustafa Abdülhalik Renda, född i Ioannina 1881, var den längst tjänstgörande talmannen i det turkiska parlamentet och fungerade som statschef i en dag efter Atatürk's död. Ryan Gingeras beskriver honom som en byråkrat av albansk härkomst och skriver att han som guvernör i İzmir anklagades för att gynna albanska flyktingar av samhörighetskänsla. Mot det står en släktutredning från 1903 som hävdar att familjen var timarinnehavare från Çankırı. Fallet är genuint öppet och redovisas här som öppet.

Var Atatürk alban?

Tanken att Mustafa Kemal Atatürk hade albanska anor är inte gripen ur luften, men den är inte bevisad. Flera västerländska författare och biografer har beskrivit hans far, Ali Rıza Efendi, som möjligen av albanskt eller slaviskt ursprung. Andrew Mangos biografi behandlar familjen som muslimsk, turkisktalande och rotad i det ottomanska Makedonien, samtidigt som den drar slutsatsen att dess djupare härkomst inte längre går att återvinna. Påståendet är därför mer än ett internetrykte, men mindre än en dokumenterad släktutredning.

Den turkiska staten och Atatürkforskningens institutioner ger en annan bild. De spårar fädernelinjen till Kocacıks yörüker, turkmenska familjer som flyttades från Anatolien till Makedonien, och åberopar familjevittnesmål som identifierar sig som yörüker. Inget bevarat födelse-, folkräknings- eller familjedokument avgör den etniska frågan. Den ansvarsfulla slutsatsen är: Atatürk kan ha haft albanska förfäder på sin fars sida; underlaget motiverar inte att ange det som ett faktum. Hans egen politiska identitet var otvetydigt turkisk och medborgerlig, vilket härkomsten inte skulle ändra på.

De som säger det själva

Det här är de starkaste posterna, för det finns inget att argumentera med.

Hakan Şükür – Turkiets främste målskytt genom tiderna, 51 mål på 112 landskamper, och den som gjorde det snabbaste målet i VM-historien – talade vid ett universitet i Burdur i februari 2013, då parlamentsledamot, när en student frågade honom om den kurdiska frågan. Hans svar, som nyhetsbyrån rapporterade samma dag: "Ben bir Arnavut'um. Aslında bu açıdan bakarsanız Türk değilim. Ama bu topraklarda ekmek yedim. Bu topraklarda yaşıyorum." – ”Jag är alban. Sett ur den vinkeln är jag faktiskt inte turk. Men jag har ätit bröd i det här landet. Jag bor i det här landet.” Repliken citeras vanligen med förbehållet och de två följande meningarna borttagna, vilket förvandlar ett argument för samexistens till en förklaring om att inte höra hemma. Han hävdade motsatsen till vad den klippta versionen säger.

Müge Anlı leder det mest sedda dagtidsprogrammet i Turkiet. Den 29 mars 2020, under en diskussion om ett hedersmord i Şanlıurfa, avbröt hon en gäst direkt i sändning: "Du tror att sådant här bara finns i Urfa. Jag är alban – vi har det också. Det här är osynliga regler." Det kommer oombett, det sägs i tv, och det handlar om kultur snarare än om kuriosa, vilket gör det till den enskilt bästa repliken i det här avsnittet.

Kıvanç Tatlıtuğ, den största turkiska tv-exporten under de senaste två decennierna, har sagt framför kameran att hans far är alban och hans mor från Edirne, och på annat håll att hans farmor var från Sarajevo och hans farfar jugoslav – en albansk och bosniakisk fädernelinje ur forna Jugoslavien, vilket är den vanliga formen på dessa familjehistorier.

Candan Erçetin, en av Turkiets mest respekterade sångare och låtskrivare och vice ordförande i Galatasaray, berättade för en publik i İzmir 2014 att hon föddes i en familj av albanskt och makedonskt ursprung – modern från Pristina, fadern från Skopje – och tillade: "Ordet Balkan bär på sorg för mig. Som dotter till en invandrarfamilj är det så jag känner." Migrationen hörs i hennes skivor. Och det finns en tilltalande symmetri i det: klubben som en albans son grundade 1905 har nu en vice ordförande av albansk härkomst.

Fettah Can, sångaren och låtskrivaren, förklarade sina tvillingdöttrars namn för Hürriyet 2018: "Jag är alban. Cansu är också albanska. Vera betyder sommar på albanska." Att en man som har förlorat språket ändå ger sin dotter namn efter ett av dess ord är en form av överföring.

Fuat Güner i MFÖ, ett av de tongivande turkiska poprockbanden under det senaste halvseklet, om sitt eget temperament: "När jag fastnar för något går jag hela vägen. Jag är både vädur och alban. Jag släpper inte taget." Ata Demirer, komikern: "Min mamma kommer från de ahiskiska turkarna, min pappa är alban." Sångarna Simge (”Min mamma är alban, min pappa är från Amasya”), Derya Uluğ och Zeynep Bastık – vars uppgift specifikt gäller hennes mormor, ”en albansk kvinna av den gamla skolan” – har var och en sagt det i namngivna intervjuer.

Och geologen Celâl Şengör, vid Istanbuls tekniska universitet och USA:s vetenskapsakademi, sade det som hela den här sidan handlar om, i ett enda andetag, i tv: "Titta på min farfar: en typisk alban, med tydlig serbisk inblandning. De är alla turkar. I passet står det turk. Det finns inte en droppe turkiskt blod i mina ådror, broder." Därefter definierade han sig som turkisk nationalist i Atatürk's medborgerliga mening. Ottomansk-balkansk härkomst och helhjärtad turkisk identitet, hållna samman utan spänning.

Fotboll och tvåvägstrafik

Trafiken mellan turkisk fotboll och de albanska länderna har gått i båda riktningarna i ett sekel, och den ger de mest trassliga identiteterna på sidan.

Kemal Halim Gürgen – på albanska Qemal Omari – grundade İstanbulspor den 4 januari 1926, efter att ha gått ur en annan klubb med ett helt lag bakom sig. I början av 1930-talet bjöd kung Zog in etniska albaner bosatta i Turkiet för att höja nivån på albansk fotboll, och Gürgen reste till Korçë, där han tränade Skënderbeu från 1932 till 1938 och vann det albanska mästerskapet 1933. Albanska framställningar kallar honom ”mannen från Korçë” och daterar klubben till 1923; båda går utöver vad källorna säger, och även familjens ursprung i Korçë anges i turkiska källor bara som ett antagande.

Cevad Prekazi, född i Mitrovica av kosovoalbanska föräldrar, blev en Galatasarayprofil på 1980-talet och tog turkiskt medborgarskap – och sade, tillfrågad 2017, att han fortfarande betraktar sig som jugoslav. Agim Cana spelade för Gençlerbirliği och Samsunspor 1987 under det turkiska namnet Alim Can; tjugotre år senare skrev hans son Lorik Cana, Albaniens lagkapten, på för Galatasaray. Ercan Osmani föddes i Bajram Curri i Tropojë i Albanien och spelar basket för Anadolu Efes och för det turkiska landslaget.

Två fall visar varför kategorierna på den här sidan måste hanteras varsamt i stället för att städas upp. Kenan Sipahi, född i Pristina och turkisk basketlandslagsspelare, beskrivs av albanska medier som kosovoalban och av turkiska som kosovoturk; hans föräldrars namn förekommer i båda stavningarna. Vedat Muriqi, Kosovos främste målskytt genom tiderna och tidigare anfallare i Fenerbahçe, föddes i Prizren i en familj med turkiska som modersmål och tog turkiskt medborgarskap 2015 under namnet Vedat Muriç. Kosovoturk efter språk, kosovan efter landslag, turk efter pass. Han står inte på den här listan, och skälet till att han inte gör det är i sig själva poängen.

Namnen som inte överlever kontroll

Var och en av följande finns på minst en allmänt delad lista över kända albaner i Turkiet, och ingen av dem hör hemma där.

Osman Hamdi Bey, som målade Sköldpaddsdresseraren och grundade Istanbuls arkeologiska museum, är av grekiskt ursprung, inte albanskt: hans far İbrahim Edhem Pasha var en pojke från Chios som blev föräldralös efter massakern 1822, och Osman Hamdi identifierade familjen som Skaramangas från Chios och var stolt över det.

Enver Pashas familj var från Manastır, vilket inte är detsamma som att vara alban, och uppslagsverkets artikel om honom säger ingenting om albanskt ursprung. Ahmed Vefik Pashas familj beskrivs av samma verk som turkisk rakt igenom. Sezen Aksus far var laz, från Rize, och hennes mors familj kom från Saloniki i befolkningsutbytet; det albanska påståendet tycks vara en slutsats dragen ur ”Saloniki”. Barış Manços familj är dokumenterad som härstammande från Konya via Rumelien – en turkisk familj som bodde i albansktalande trakter, vilket är en annan sak, och ett väl genomarbetat exempel på hur uppgraderingen går till. Fatih Terim föddes i Ceyhan i Adana, med en turkcypriotisk far.

Emre Belözoğlu, Mehmet Okur, Arda Turan, Necati Cumalı och Özhan Canaydın finns alla i den turkiska Wikipedias albanska kategori; ingen av deras egna biografier innehåller något albanskt påstående i brödtexten, och i ett fall har kategoritaggen sedan dess raderats. Bülent Ecevit, Süleyman Demirel och Mesut Yılmaz har ingen källa alls – Ecevit talade tvärtom offentligt om kurdiska rötter på sin fars sida. Påståendet om Kenan Evren vilar på två rader i förbigående i orelaterade böcker, synliga enbart som sökmotorutdrag, vilket inte räcker för en statschef.

Inget av detta är en kritik mot de människor som upprepar listorna. Det är vad som händer när en gemenskap med långt över en miljon människor inte har något sätt att synas i någon officiell handling: härkomsten rekonstrueras utifrån efternamn, födelseorter och gissningar, och ingen kan kontrollera den.

Turkiet och albanerna idag

Den gamla gemenskapen och den moderna relationen är två skilda saker, och den senare är högljudd. Turkiet hör till Kosovos mest omtyckta länder och är en av Albaniens största investerare; albaner och kosovaner flyger till Turkiet i antal som ungefär tredubblats sedan 2010, och ättlingarna till människor som en gång var tvungna att bevisa att de var turkar för att få komma in ansöker nu, i viss omfattning, om kosovanska och albanska pass.

Två stater, två siffror, ett bokföringstrick

Fråga hur stor investerare Turkiet är i Albanien, och svaret beror på vilken turkisk tjänsteman du frågar. I Tirana i januari 2022 sade Erdoğan att Turkiet var ”den största investeraren i Albanien, om man också räknar in entreprenadtjänsterna”, satte summan till 3,5 miljarder dollar och sade att mer än 600 turkiska företag sysselsatte närmare 15 000 personer. Turkiets egen ambassad i Tirana uppger för närvarande något helt annat: ett investeringsbestånd på 1,6 miljarder dollar, vilket gör Turkiet till den femte största investeraren i Albanien.

Båda är officiella turkiska siffror och båda är aktuella. De går att förena, och förklaringen ligger i Erdoğan's eget förbehåll: det turkiska utrikesministeriets Albaniensida anger investeringar på 3,5 miljarder dollar vid sidan av slutförda turkiska entreprenadprojekt värda 1,8 miljarder dollar. Ett investeringsbestånd på ungefär 1,6–1,7 miljarder dollar plus 1,8 miljarder dollar i byggentreprenader blir 3,5 miljarder dollar. Det är samma summa uppdelad på två sätt, och ingen tycks ha sagt det tidigare.

Handelssiffrorna, från det turkiska ministeriets egen tabell med TÜİK som källa, är mindre omtvistade och mindre dramatiska: den totala bilaterala handeln uppgick till 965 miljoner dollar 2025, efter att ha toppat på 1 065 miljoner dollar 2022. Turkiet exporterar ungefär tolv gånger så mycket som det importerar.

Jordbävningen och mosken

Den enskilt mest synliga turkiska insatsen i Albanien följde på jordbävningen den 26 november 2019, som dödade 51 människor. Turkiets statliga bostadsmyndighet TOKİ byggde 522 lägenheter i Laç, tog första spadtaget i december 2020 och lämnade över nycklarna den 17 januari 2022. Erdoğan, Rama och den turkiska ambassaden anger alla siffran 522; albanska medier rapporterade 524. Kostnaden har aldrig bekräftats officiellt av någon av regeringarna – turkiska och albanska medier rapporterade 42 miljoner euro respektive omkring 45 miljoner euro. Stadens huvudtorg fick Erdoğans namn efter besöket. Laç är en katolsk pilgrimsstad, och besöket inföll på årsdagen av Skanderbegs död.

Den 10 oktober 2024 invigde Erdoğan Namazgahmoskén i Tirana, byggd från 2015 med omkring 30 miljoner euro från Diyanet, Turkiets statliga religiösa myndighet: fyra femtio meter höga minareter, en trettio meter hög kupol, plats för 8 000 bedjande, på en tomt om tiotusen kvadratmeter intill det albanska parlamentet. Byggnaden hade stått färdig i mer än ett år innan den öppnades. Förseningen berodde på Erdoğan's oro för att den rörelse som Turkiet kallar FETÖ skulle få inflytande över den, och enligt den överenskommelse som till slut nåddes med Albaniens muslimska samfund tog Diyanet plats i moskéns styrelse.

Den tvisten är den enda verkligt skarpa kanten i relationen. I mars 2018 fördes sex turkiska medborgare – lärare med koppling till Gülenrörelsen – över från Kosovo till Turkiet, ett fall som fällde Kosovos inrikesminister och underrättelsechef och fortfarande ligger i domstol. Turkiet har pressat Albanien om skolor med Gülenkoppling; Albaniens regering hävdar att en stängning 2022 var en tillståndsfråga. Båda ståndpunkterna finns dokumenterade, och den här sidan dömer inte mellan dem.

Trafiken

Det tydligaste måttet på den moderna relationen är människor som passerar gränsen, och Turkiets turismministerium publicerar det varje månad.

Albanska besök i Turkiet har ungefär tredubblats sedan 2010, från 49 954 till 159 240. Den mer slående kurvan är Kosovos: med knappt hälften av Albaniens befolkning har Kosovo skickat fler besökare till Turkiet än Albanien varje enskilt år sedan 2011, och nådde 209 671 år 2025.

Hur de reser säger lika mycket som antalet. De albanska ankomsterna toppar kraftigt i augusti – en badsemester. De kosovanska ankomsterna ligger jämnare och toppar i september. Och ungefär en fjärdedel av de albanska och trettio procent av de kosovanska ankomsterna sker landvägen, genom Edirne: albaner som passerar vid İpsala från Grekland, kosovaner vid Kapıkule från Bulgarien. Människor som kör bil från Tirana och Pristina, tre länder på en dag.

Det omvända flödet går inte att mäta alls. Albaniens statistikmyndighet publicerar ankomster endast efter stora regioner, och Turkiet slås ihop med Cypern och Israel i en grupp som registrerade 384 048 ankomster 2025 av mer än tolv miljoner. Rama har klagat på glappet offentligt – stående bredvid Erdoğan i januari 2022 sade han att han inte visste hur han skulle beskriva känslan av att se miljontals turkiska turister åka till grannländerna medan antalet som kommer till Albanien ”inte motsvarar nivån av kärlek mellan folken”.

Samma mätproblem slukar hälsoturismen, som är det andra albaner och kosovaner åker till Turkiet för. Som Balkan Insight har visat samlar Turkiets statistikmyndighet inte in hälsoturismdata uppdelade på balkanländer, och ordföranden för den turkiska hälsoturismföreningen uppgav för tidningen att privatsjukhus ofta helt vägrar dela med sig av sina siffror över utländska patienter. Varje specifik siffra man ser för albanska eller kosovanska medicinresenärer är en extrapolering. Det som går att säga kommer från de människor som driver avdelningarna: Balkanchefen för Turkiets största privata sjukhusgrupp berättade för Balkan Insight att patientantalet från Kosovo, Bosnien och Nordmakedonien hade ökat kraftigt under fem år, mest för allvarlig sjukdom – transplantationer, onkologi, barnhjärtkirurgi – och att det är pris, närhet, familjeband och avsaknaden av visumkrav som lockar dem dit.

Tillgivenhet utan trohet

Kosovo är det av de albanska länderna som mäts mest tillförlitligt i opinionsundersökningar, och resultaten är ovanligt rena.

De tre siffrorna måste läsas tillsammans. Kosovo tycker om Turkiet mer än om nästan något annat land, och betraktar ändå inte Turkiet som sin strategiska partner. Kosovar Centre for Security Studies uttrycker det rakt ut: det folkliga stödet är ”känslomässigt och pragmatiskt snarare än ett ideologiskt stöd för Türkiye's politiska modell”. Som jämförelse fann samma undersökning 2025 att Bosniens positiva inställning till Türkiye var lägre, 70 procent – men där är Türkiye det vanligaste svaret på frågan om viktigaste allierade. Kosovos mönster är specifikt för Kosovo.

Det finns ingen jämförbar opinionsundersökning om albanska åsikter om Turkiet. IRI:s Albanienundersökning ställer inte frågan, och den regionala undersökningen utesluter Albanien. Frånvaron är i sig värd att notera.

Passet, åt andra hållet

I februari 2018 öppnade Turkiet en släktträdstjänst på sin e-Devlet-portal. Den slog webbplatsens trafikrekord och dominerade nyheterna i veckor, när miljontals turkar drog fram sina förfäder ur ottomanska befolkningsregister. Några av dem som hittade balkanförfäder började ansöka om ett andra pass.

Bayram Şen beskriver vad som har hänt sedan dess: ett stort antal turkiska medborgare med balkanursprung inleder medborgarskapsprocesser i Kosovo, Albanien och Nordmakedonien, med anspråk via en far, en farfar eller en mer avlägsen förfader – eftersom det, som han uttrycker det, är en praktisk väg in i Schengenområdet. Turkiska advokatbyråer marknadsför nu tjänsten vid namn: Soybağı Yoluyla Kosova Vatandaşlığı, kosovanskt medborgarskap genom härkomst.

Läs det mot 1950-talet, och det är mycket svårt att inte stanna upp och betrakta det. För att bli släppt ut ur Jugoslavien måste en familj göra ett prov som visade att den var turkisk. Sjuttio år senare samlar deras barnbarnsbarn ihop dokument för att bevisa att de är albaner.

Och det är genom samma portal som gemenskapen hittar sig själv. Kamil Bitiş, som beskriver familjerna av albansk härkomst i Bingöl, Diyarbakır, Doğubayazıt och Hakkari – där ingen har talat albanska på generationer – berättade för TRT World att de ”har försökt upptäcka sina egna rötter genom sociala medier och en e-förvaltningsportal sedan Turkiet lanserat en släktforskningstjänst på nätet”. Inte ett dna-kit. En myndighetswebbplats.

Hur albaner i Turkiet knyter kontakt

Alla andra sidor i den här serien kan beskriva en diaspora som letar efter varandra. Turkiet är den sida där den svårare frågan är hur man ens skulle börja.

I Tyskland eller Schweiz är en albansk familj nyanländ: far- och morföräldrarna kom på 1970-talet eller 1990-talet, alla talar fortfarande språket, och gemenskapen är tillräckligt tät för att bröllopet hos en kusins kusin ska samla femtio giftasvuxna i samma sal. I Turkiet kom far- och morföräldrarna 1912, eller 1953, eller 1964. De naturaliserades vid ankomsten. De fick höra, och trodde till stor del, att de hade kommit hem. De gifte sig utanför gruppen. Deras barnbarn vet att de är albaner och kan inte säga det på albanska.

Så den bindväv som gör jobbet på andra håll – språket, kvarteret, föreningslokalen – har här tunnats ut till nästan ingenting. Balkan Insight uttryckte det exakt: de gator i Istanbul som en gång var fyllda av albaner från en enda by finns inte längre, till följd av förändrad stadsdynamik, assimilering, äktenskap med icke-albaner och den äldre generationens bortgång. Det som återstår är en känsla, ett efternamn, en mormors recept och en växande nyfikenhet som skickar människor till en myndighetswebbplats för att slå upp sina egna förfäder.

Vad som faktiskt händer nu

Tre saker, alla dokumenterade tidigare på den här sidan, och alla pekar åt samma håll. Kosovos kulturcentrum i Bayrampaşa fyller en gratis kvällskurs med sjuttonåringar och sjuttiotreåringar. Turkar av balkanhärkomst ansöker om kosovanskt, albanskt och nordmakedonskt medborgarskap via en farfar. Och 209 671 kosovaner och 159 240 albaner passerade Turkiets gränser förra året, en fjärdedel av dem med bil.

Inget av detta är nostalgi. Det är en gemenskap som behöll identiteten, förlorade språket och under det senaste decenniet har bestämt sig för att den vill ha en del av det tillbaka.

Vem människor faktiskt gifter sig med

Det här är den del av historien som avgjorde allt annat, och den kan nu visas i stället för att bara hävdas.

I den första generationen gifte sig nästan ingen utanför gruppen. Berrin Çalışkan's fältarbete 2019 bland Istanbuls balkanska invandrarfamiljer fann att var och en av hennes deltagare hade gift sig med någon som också hade migrerat från Jugoslavien – och att äktenskap in i värdsamhället ”inte accepterades inom gruppen på många år, utan dömdes hårt”. Det är så ett språk överlever tre decennier i ett land som inte räknar det.

Det höll inte. Varje vittne på den här sidan beskriver samma båge: Kamil Bitiş's barn gifte sig alla med icke-albanska turkar; Balkan Insight fann att de täta gator i Istanbul där alla kom från en och samma by löstes upp av ”förändrad stadsdynamik, assimilering, äktenskap med icke-albaner och den äldre generationens bortgång”. En gemenskap som gifte sig strikt inåt under en generation och utåt för alltid därefter är exakt formen på en befolkning som behåller sin identitet och förlorar sitt språk – vilket är precis vad folkräkningen registrerade att det gjorde mellan 1927 och 1965.

Den gränsöverskridande trafiken i dag är verklig men liten. Turkiets statistiska institut publicerar äktenskap efter varje makes medborgarskap: 2025 var, av 552 237 äktenskap i Turkiet, 55 brudar och 19 brudgummar albanska medborgare, med ytterligare 54 brudar och 25 brudgummar från Nordmakedonien. Från andra hållet registrerar Kosovos statistikmyndighet sina medborgares äktenskap som uppges ha ägt rum utomlands – 178 av dem i Turkiet mellan 2012 och 2019, stigande från tretton om året till en topp på trettioåtta.

Det är små siffror mot en gemenskap på över en miljon, och det är just poängen. De äktenskap som skapade det albanska Turkiet ingicks inom det, och slutade sedan ingås inom det.

Poängen med en plattform, här

På de andra sidorna i den här serien skriver sig säljargumentet självt: ni är många, ni är svåra att hitta, här är ett sätt. Turkiet kräver en annan mening.

Här är gemenskapen inte svår att hitta för att den är utspridd. Den är svår att hitta för att den är osynlig – för en statlig dokumentation som slutade publicera språk, för sig själv i ett land där den vanliga etiketten är rumelier snarare än alban, och för personen två gator bort vars mormor också kom från Kaçanik. Ett efternamn talar inte om det för dig. En modern folkräkning talar inte om det för dig.

Vad en plattform kan göra är litet och specifikt: låta människor som har bestämt sig för att identiteten betyder något för dem säga det, på ett och samma ställe, och hitta varandra. Kamil Bitiş's klassrum gör samma sak på en gata i Bayrampaşa fyra kvällar i veckan, fast för språket. Urvalet är inte miljoner, och den här sidan tänker inte låtsas att det är det. Det är de flera tusen människor som gav sig ut och letade.

En praktisk katalog för albaner i Turkiet

Allt nedan kontrollerades den 7 augusti 2026. Där en organisation är verklig men saknar fungerande webbplats sägs det, i stället för att tapetseras över med en trovärdig länk – och flera allmänt förtecknade organ visade sig vid kontroll inte existera, vilket noteras i slutet.

Diplomatiska beskickningar

Nordmakedonien har en ambassad i Ankara och ett generalkonsulat i Istanbul, men publicerar ingen offentlig webbplats för någon av dem – Ankaradomänen omdirigerar till en inloggningssida för personal – och de kontaktuppgifter som cirkulerar på kommersiella katalogsajter gick inte att verifiera. Den som behöver dem bör gå via ministeriet i Skopje i stället för att lita på en aggregator.

Det albanska konsulatets adress förtjänar en varning. Konsulatets egen webbplats anger Leventadressen ovan; det albanska utrikesministeriets centrala förteckning över beskickningar anger fortfarande en äldre adress i Ulus. Båda är officiella albanska myndighetssidor. Ring innan du åker.

Att resa in, stanna och arbeta

• Visum. Medborgare i Albanien och Kosovo som innehar vanliga, officiella eller diplomatiska pass är befriade från turkiskt visum för turism och transit i upp till 90 dagar inom en sexmånadersperiod räknat från dagen för första inresan. Detta är det turkiska utrikesministeriets egen formulering för båda länderna.
• Uppehållstillstånd. Ansökningar görs via e-ikamet.goc.gov.tr; statens hjälplinje för utlänningar heter YİMER. Tillståndstyperna är korttidstillstånd (utfärdas för upp till två år i taget), familjetillstånd (upp till tre år), studenttillstånd (under studietiden) och långtidstillstånd, som gäller tills vidare och kan sökas efter åtta sammanhängande år med tillstånd.
• Avgifter, från 1 januari 2026. Dokumentavgiften är 964,00 TL, och ingen nationalitet är befriad från den. Uppehållstillståndsavgiften är 348,10 TL per dag för den första månaden (lägst 653,70 TL, högst 3 359,90 TL) och 2 232,30 TL för varje månad därefter.
• En asymmetri värd att känna till. Kosovanska medborgare är undantagna från uppehållstillståndsavgiften enligt ömsesidighetsprincipen, tillsammans med Tjeckien, Danmark, Irland, Nepal, Sri Lanka, Syrien, Turkmenistan, Nordcypern och Palestina. Albanska medborgare är det inte. På ett tillstånd som gäller ett år är det en verklig kostnadsskillnad.
• Arbetstillstånd söks av arbetsgivaren i Turkiet, genom arbetsmarknadsministeriets system på calismaizni.gov.tr. Lita inte på andrahandslistor över dokument; kraven ändras.

Att ta sig dit

Det finns ingen färja mellan Turkiet och Albanien eller Kosovo, och det har aldrig funnits någon; de adriatiska färjorna från Durrës går till Italien.

• Istanbul–Tirana. Turkish Airlines återupptog linjen den 23 januari 2026 med daglig trafik från Istanbuls flygplats. AJet, bolagets lågprisgren, började flyga Istanbul Sabiha Gökçen–Tirana fem gånger i veckan från den 2 mars 2026, och Pegasus trafikerar också linjen från Sabiha Gökçen.
• Ankara–Tirana. Nytt sedan 5 mars 2026: AJet flyger två gånger i veckan, på torsdagar och lördagar, från Ankara Esenboğa. Den turkiska huvudstaden har nu direktförbindelse med Tirana för första gången på mycket länge.
• Istanbul–Pristina trafikeras direkt av Turkish Airlines, AJet och Pegasus; flygtiden är cirka en timme och fyrtio minuter.
• Air Albania grundades 2018 som ett partnerskap där Turkish Airlines höll 49 procent. I november 2025 meddelade Turkish Airlines att bolaget sålde hela innehavet. Huruvida försäljningen har slutförts är inte offentligt fastställt i augusti 2026.
• Landvägen. En direktbuss går Tirana–Istanbul, driven av Skënderbeu sh.p.k.: avgår från Tiranas östra regionbussterminal 10:30, stannar i Shkodra och når Istanbuls bussterminal Esenler 05:30 nästa morgon. Den går sex dagar i veckan – varje dag utom fredag. Ungefär en fjärdedel av de albanska och trettio procent av de kosovanska ankomsterna till Turkiet sker landvägen, så detta är en väl upptrampad väg, inte en udda.

Föreningar och organisationer

Albaner i Turkiet har inget paraplyförbund. Det som finns är en utspridd flora av lokala föreningar, de flesta utan webbplats, vid sidan av de mycket större Rumeli- och Balkanförbund som albanska familjer i allmänhet hör hemma i.

• Türk-Arnavut Kardeşliği Kültür ve Dayanışma Derneği – det turkisk-albanska brödraskapet, med säte i Bayrampaşa, Istanbul, och avdelningar i Küçükçekmece, Ankara och Bursa. Arrangerar folklorekvällar, språkkurser och firande av självständighetsdagen den 28 november. Ett exemplar av dess stadgar daterat 1952 finns kvar i antikvariatshandeln. Den har ingen webbplats, men den har konton i sociala medier.
• Kosovos kulturcentrum, Bayrampaşa – öppnade den 23 februari 2013 av Kosovos diasporaministerium, dess första någonstans i världen. Gratis kvällskurser i albanska, för alla åldrar.
• Albanska föreningen i Merdivenköy, Istanbul – grundad omkring 2018, håller kurser i albanska på den asiatiska sidan.
• Bursa Kosova-Arnavutluk-Makedonya Kültür ve Yardımlaşma Derneği – höll sin första sommarfestival i Zaferparken i Bursa i juni 2026, med en regional börektävling och en folkmusikensemble från Tetovo.
• Sakarya Arnavutları Kültür ve Dayanışma Derneği – Sakarya, daterar sig själv till 1994.
• Çevretepe Köyü Arnavutlar Kültür ve Dayanışma Derneği – den enda medlemmen i Rumeli Balkan-förbundet med ”albaner” i sitt namn.
• TOKOB, förbundet för kosovanska studenter i Turkiet – med säte i Istanbul, aktivt i sociala medier och med representanter i flera städer.

Att lära sig albanska

• Trakyauniversitetet, Edirne – programmet i albanskt språk och albansk litteratur vid institutionen för balkanspråk och balkanlitteratur. Den enda albanska examen i Turkiet, och den avdelning som skrev utbildningsministeriets kursplan i albanska.
• Statliga skolor – albanska finns kvar på utbildningsministeriets lista över valbara ämnen inom ”levande språk och dialekter” för årskurs 5–8, enligt ett protokoll från 2016 med Trakyauniversitetet. Ämnet har bara undervisats på en enda skola, i Kemalpaşa i İzmir, och övervakningsbesök visade att varken byn eller läraren talade albanska. Behandla det som ett formellt alternativ snarare än som en plats att lära sig språket på.
• Kvälls- och helgkurser – Kosovos kulturcentrum i Bayrampaşa, föreningen i Merdivenköy, Yıldız tekniska universitet i Istanbul och kurser som drivs tillsammans med Turgutlus albanska kulturförening i Manisa.

Medier och institutioner

• Anadolu Agency publicerar en fullständig albanskspråkig tjänst på aa.com.tr/sq, och TRT sänder på albanska i sin internationella radiokanal.
• Arnavut Haber (arnavuthaber.com) utkommer dagligen, mestadels på turkiska med en albanskspråkig avdelning. Det är värt att veta vad det är: i redaktionsrutan anges utgivaren som Media Shqiptare, med en adress i Tirana, utan telefonnummer och utan namngiven redaktör. Det är ett Tiranautgivet organ som bevakar Turkiets albaner, snarare än en Turkietbaserad albansk tidning.
• Yunus Emre-institutet driver turkiska kulturcentrum i Tirana, Shkodra, Pristina, Prizren, Peja och Skopje. Använd landswebbplatserna – arnavutluk.yee.org.tr och kosova.yee.org.tr; de enskilda stadsdomäner som cirkulerar leder alla vidare till döda sidor.
• Näringsliv. Rådet för utrikes ekonomiska förbindelser driver ett turkisk-albanskt affärsråd, inrättat 1992, och ett turkisk-kosovanskt affärsråd, inrättat 2008.

Saker som listas någon annanstans och inte är riktiga

Fyra poster återkommer i kataloger över ”albanska organisationer i Turkiet”, och ingen av dem överlever ett besök. Det finns ingen ”Türkiye Arnavut Dernekleri Federasyonu”; förkortningen TADF tillhör Federation of Turkish American Associations, grundad i USA 1956, som inte har någon albansk koppling. TASIAD är inte en turkisk-albansk affärsförening; det är branschföreningen för hisstillverkare och hissföretagare. Domänen arnavutkultur.com går inte längre att slå upp, och arnavut.com svarar med en sida – vilket är just fällan, eftersom sidan är en tom underhållssida på indonesiska och dess föreningskatalog är borta.

Befolkningsboken: vad som kan och inte kan räknas

Rubrikintervallet på tre till fem miljoner är ingen folkräkningssiffra. Det är ett arbetsintervall som ligger över en transparent rekonstruktion på mer än två miljoner. Fyra mekanismer förhindrar en direkt räkning:

1. Etnicitet frågades aldrig. Publicerade folkräkningar mätte hushållets språk, så assimilerade familjer var osynliga från första räkningen.
2. Publiceringen upphörde efter 1965. Språkresultaten från 1970, 1975, 1980 och 1985 gick endast till statliga institutioner.
3. Den största migrationen registrerades som turkisk. Albaner som lämnade Jugoslavien på 1950-talet använde den juridiska kategori som gjorde det möjligt för dem att emigrera.
4. Naturaliseringen raderade den senare gränsen. Muslimska invandrare från Balkan blev turkiska medborgare och försvann i det nationella registret.

Vad den här sidan kommer fram till

Tre till fem miljoner är det arbetsintervall som den här sidan använder. Intervallet är rimligt men kan inte verifieras; det bevarade underlaget stöder på egen hand mer än två miljoner människor av albansk härkomst. Antalet som aktivt identifierar sig som albaner och antalet som fortfarande talar språket är mindre grupper som aldrig har mätts nationellt.

Korrigeringar som spelar roll

• Siffran 1,3 miljoner är ingen regeringsrapport från 2008; det är en oavslutad universitetsstudie från omkring 2000 som dök upp 2008.
• Turkiet slutade inte fråga om språk 1965; landet slutade publicera svaren.
• Den korrigerade albanska modersmålssiffran för 1935 är 22 754, och det dubblettrensade antalet talare för 1965 är 52 445.
• Bosättningslagen från 1934 nämner inte albaner; det gör däremot ett tillämpningscirkulär.
• Konventionsutkastet från 1938 föreslog 40 000 familjer och ratificerades aldrig.
• Chamerna hade en dokumenterad väg till Turkiet, särskilt genom den grekiskt understödda migrationskanalen 1932–1940; den senare befolkningsuppskattningen på 80 000–100 000 är fortfarande overifierad.
• Albanska bröllopsseder i Turkiet dokumenteras i Ayşenur Tanık's fältarbete i Bursa 2025.

Senaste granskning av underlaget: 9 augusti 2026. Mätningar, modeller och påståenden från gemenskapen är märkta var för sig, så att intervallet kan ifrågasättas i rätt steg.